Krama mig...
Jag skulle behöva dig nu. Det känns som allt, alltid, ska rasa samtidigt. Pappa och Jennie, Mamma och Micke, två hus ska säljas. Pappa har börjat dricka mer och mer och ringar oftast bara på Fredagskvällen.
Jag har vänner omkring mig men ingen känner mig så väl som du. Jag skulle behöva din famn att landa i. Men du är inte längre här hos mig. Ikväll är det kämpigt. Jag öppnade påsen med sakerna jag fick när jag fyllde år, jag hände ett ljus, bara en stund. Du finns i allt jag gör. Du finns i luften, orden och tankarna.
Jag saknar dig så otroligt mycket och jag har ett extremt tryck över mitt bröst. Det känns som att hjärtat ska spricka. Jag önskar bara det fanns något jag kunde göra för att du skulle se mig som jag är idag. Att du kunde öppna dig på samma sätt för mig. Jag kunde aldrig ana att det skulle vara såhär jobbigt..
Jag vill inget mer än att få samtal eller sms från dig. Jag vågar inte skriva först. Tänk om jag stör, eller om han är där hos dig. Min ersättare. Jag tycker ingenting om honom, jag hoppas bara inte att han tar på vår katt, ligger jämte mina tröjor som du sovit i. Eller säger, gör saker som jag. Jag kommer aldrig hitta lusten att laga mat igen. Det var bara kul med dig...
Du brukade bli så glad.
Jag kände mig lycklig när jag lyckades..
Du finns precis överallt i min vardag..
Jag antar att jag saknar dig så mycket att jag håller på att spricka.
Glöm mig inte...
