Out Of Ashes

Jag har grubblat fram och tillbaka de senaste veckorna och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det jag känner på insidan. Något drar och sliter i mig. Jag försöker hålla glöden levande. Du finns trots all överallt och jag har fattat att jag inte kan eller får kämpa emot det. Man kan aldrig ta bort det som är, man ska inte ens försöka.

 

Jag anar att sanningen faktiskt är relativt enkel, om man inte överanalyserar precis allting hela tiden.

Mitt liv har aldrig någonsin handlat om mig. Du är huvudpersonen i mitt liv. Det är det som är det svåra eftersom att jag aldrig sett någon film där man fokuserar på medspelarna när huvudpersonen försvinner bort. Jag har inte koll på hur det går till eller vad som händer.

 

Allt jag egentligen vet med säkerhet är att jag älskar dig och att jag bryr mig om dig.
Jag vill finnas i ditt liv på ett eller annat sätt. Det handlar inte bara om mina känslor på det kärleksfulla planet utan det handlar om att du är den personen som vet vem jag är, som har sett alla mina sidor. Du är min bästa vän. Jag vill skydda dig från det som inte hör till ditt liv. Om någon är taskig eller elak mot dig.

 

Vi har trots allt gått igenom precis allting tillsammans, mer än vad många får gå igenom under en hel livstid. Jag vet att det varit jävligt jobbigt då och då, kanske till och med mestadels jobbigt. Men inget får mig att känna lycka som när jag tänker tillbaka på det som faktiskt varit bra. De där små sakerna som nu kommit att betyda så otroligt mycket för mig.

 

Jag är så otroligt tacksam för att du en gång älskat mig, att du tog mig under dina vingar och hjälpte mig upp. Du tog otrolig skada och jag är så ledsen för det. Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag vill bara älska dig, finnas för dig.. Jag ville vara din familj. Jag träffade din Pappa som hastigast på stan idag. Det var faktiskt skönt. Jag saknar honom, jag saknar dom alla. Tanken att inte får spendera tid där längre är väldigt jobbigt för mig.

 

De tog in mig i familjen och de försökte hjälpa mig och förlåta mig. De gav mig en chans att bevisa att jag hade förändras. Jag tog den och jag försökte bevisa för dom. Jag tror i alla fall att dom gjorde det.

 

Det känns så hopplöst ibland. Men när du ringer eller när jag ser dig, som idag på jobbet, så känns det ändå bra, trots att vi inte längre är vi utan du och jag. För varje gång vi träffas eller hörs idag så förstår jag varför jag älskar dig. Jag förstår så väl varför jag fastnade för dig. Det tjatades ofta om att jag inte fick sätta dig där uppe. Men jag gjorde det.. När allt gick snett tänkte jag aldrig mig för. Fick jag leva om vårt liv tillsammans igen så hade jag gjort så mycket annorlunda.

 

Nu vandrar jag ensam ute på de stora vägarna. Men jag är ändå full av kärleksfulla minnen.

Hur ska jag någonsin kunna kämpa emot min egna vilja? Livet handlar ju om att kämpa för det man vill. Varför skulle jag då kämpa för att släppa dig? Det är ju inte det jag vill? Jag vill ju ha dig här hos mig, inne i mitt hjärta. För om jag skulle tappa bort dig så hade jag försvunnit. Det handlar inte om att jag inte är självständig för det är jag, det har jag blivit igen. Det handlar om att jag inte har en aning om vem jag skulle vara utan dig.

 

Därför har jag dig här hos mig, därför har jag vår ring runt mitt finger och vårt kors runt halsen. För att jag aldrig ska glömma bort vem jag är eller vad jag gör här. Du ger mig fortfarande kraften att fortsätta framåt.

 

Jag hoppas det låter något så när logiskt i alla fall. Jag hoppas att det inte är jobbigt för dig. Utan att du kan förstå hur jag menar. Jag är inget Creepo liksom..

Jag vet att det kommer att komma dagar som igår, när du behöver prata med någon som känner dig.

När du behöver prata med någon som kommer åt dig långt in i själen. Då vill jag att du ska veta att jag finns här, jag sa det till dig den där sista kvällen. "Det är du som går ut genom dörren, inte jag". Jag menade vartenda ord. Jag kommer inte att gå en centimeter iväg från där jag stod den där kvällen.

Din nya babe må få dig att må bra, men det finns saker han aldrig kommer att kunna hjälpa dig med.
Det finns saker han aldrig kommer att kunna förstå. Saker som bara jag förstår. Det kanske inte alltid kommer att vara så att du behöver min hjälp. Men det kommer att komma tider just nu, då du behöver mig. Då finns jag här. Du får be mig dra åt helvete om jag ens ska börja gå någonstans. Det hoppas jag dock aldrig att du gör.

 

Du gav mig livet och för det är jag dig evigt tacksam.

Det känns så dumt att sitta här och skriver allt detta, för jag skulle vilja säga detta till dig, men det skulle inte förändra någonting, det är inte det jag vill heller. Därför skriver jag det här. Detta är den platsen där jag kan skriva precis vad jag vill utan att någon får veta eller behöver få veta, eller bry sig.

 

 Kanske en vacker dag är det någon som läser detta. Då är jag nog inte kvar.

 

 

Du är det vackraste på vår planet.

Det bästa jag vet.

 

/ Myran